Stockholms nyaste toppbana i kombo med havshotell

Vi har testat Haninge GK, som efter en fullständig ombyggnad av 18 hål erbjuder en av huvudstadens bästa layouter. På Almåsa Havshotell fick vi uppleva en förstklassig miljö – och en minst sagt annorlunda middag där flera gäster var tvungna att ropa på hjälp.

Haninge GK ligger tre mil söder om Stockholm, vid Årsta slott, och har 27 hål. Efter en mycket ambitiös ombyggnad av vad som tidigare var slingorna Röd och Gul stoltserar klubben nu med en förstklassig 18-hålare.

 

 
För att göra det mesta möjliga av besöket checkade vi in på Almåsa Havshotell, tjugo minuters körning söderut och knappa halvtimmen från Stockholm. Trots flera decennier i huvudstaden hade vi aldrig hört talas om stället, det var först när vi började googla boende nära Haninge GK som det dök upp. Hemsidan är oerhört tilltalande, i bild såväl som text, och recensionerna på nätet är genomgående mycket bra. Inget att tveka om alltså.

 

Flertalet byggnader på Almåsa ligger i söderläge med sol hela dagen och fin utsikt mot vattnet.

Anläggningen ägs av Synskadades Stiftelse, som arbetar för att förbättra synskadades villkor i samhället. Allt överskott från verksamheten återinvesteras i projekt till gagn för dessa villkor, nationellt såväl som internationellt. Det finns också en ganska unik twist med koppling till ägarebilden – mer om det längre ner.

 

 

Första intrycket när du parkerat bilen och går mot receptionen är… ljud. Här och var hörs vågskvalp, koltrast samt olika signaler. Ett litet vattenfall gör dig sällskap från övre parkeringen ner till restaurangen. Alla dessa ljud är ”ledfyrar” som underlättar för synskadade gäster att orientera sig på anläggningen. Det finns också räcken och rep att följa, så att även den här kategorin av gäster kan ge sig ut på egna små äventyr. Överallt har vanlig text sällskap av punktskrift (tidigare kallad blindskrift), lägger du bara manken till kan du säkert lära dig att läsa en del ord, krävs bara lite fingertoppskänsla. 

 

På hemsidan ser du att det händer en hel del på anläggningen året om. Många av aktiviteterna kretsar kring mat, med olika teman och gästande kändiskockar. För den som vill koppla av efter golfrundan går det att blötlägga sig själv på olika sätt, utom- såväl som inomhus. Har du energi över kan du greppa åror eller paddel och ge dig ut på vattnet. Har du ännu mer energi över finns ett välutrustat gym och en inomhuspool, samt bastu.

 

De många allmänna trivselytorna skvallrar om att Almåsa är populärt för konferenser och även under helgen när vi var där var det sådana grupper i farten, tillsammans med många vanliga dödliga. Flertalet var som oss där över natten medan några gästade för enbart brunchen eller middagen.

 

 

En kort promenad från hotellet ligger Strandhuset, som kan bokas separat. Här finns en fast förankrad bastu och en vedeldad version som du kan ge dig till sjöss med. För den som blir väl fäst vid huset finns även ett övernattningsrum en trappa upp.

 

Strandhuset, med övernattningsrummet.

Hotellrummen är utspridda på flera byggnader i olika stil och lägen, några anpassade för dig som reser med hund eller för den delen allergier. Vårt sällskap hamnade i två olika byggnader. Båda rummen hade balkong och fin utsikt mot vattnet/fjärden samt skrivbord, kylskåp och kaffebryggare. Sängarna var mycket sköna.

 

Ett av rummen (ovan) var mer högt beläget och hade följaktligen bättre vyer mot vattnet, även från toastolen med dörren på glänt – alltid ett plus i våra böcker. Det andra rummet (nedan) var ett familjerum, lite större och med en bäddbar soffa.

 

Maten är alltså en stor grej i Almåsas koncept, oavsett om det gäller temakvällar typ ”Sparrisbonanza” eller à la carte-middagar. Med den vackra miljön här ute dök vi upp redan till brunchen. Innan du hugger in på för- och huvudrätt ska du gå ner en trappa och spana in efterrättsbordet, så att du kan lägga upp en strategi för hur du ska disponera utrymmet i magsäcken.

 

Efterrättsbordet. Nedan: Årsta slott vid Haninge GK.

För mer ovanliga middagar finns Svartkrogen. Här äter du i totalt mörker och serveras av ett gäng synskadade. ”När ett sinne försvagas skärps alla de andra. Dofter och smaker blir starkare och när du inte kan möta din bordsgrannes blick går samtalen hjärta till hjärta". Så beskrivs upplevelsen på hemsidan och självklart var vi tvungna att testa. Men först golf.

 

 

Haninge GK behövde renovera de ursprungliga 18 hålen och bestämde sig för att passa på att göra en rejäl uppgradering av layouten. Christian Lundin, som varit i farten med uppgraderingen av flera namnkunniga banor på sistone, inte minst Österåker ihop med Henrik Stenson, kallades in.   

 

Det är alltså vad som gick under namnen Gul och Röd slinga som renoverats och nu utgör Slottsbanan (tidigare har man roterat vilka av de tre slingorna som skulle utgöra dagens 18-hålare).

 

Har du spelat hålen tidigare kommer du att känna igen sträckningen, allt annat är nytt, inte minst de läckra bunkrarna. De är placerade så att du hela tiden måste tänka till innan du slår och uppdragna i bakkant så att de syns tydligt och inte ger chansen till några ursäkter om du hamnar där. Tillsammans med nya stora tees ger de ett mycket fint visuellt intryck.

 

Informativa teetavlor. Slottet i bakgrunden.

Det finns fem tees och banan kan spelas från 4 186 upp till 6 351. Lite förvånande tillämpas inte hektometersystemet (nummer-tees) utan man kör på färger. Nackdelen med detta är att det är svårare att få golfare att växla tees och därmed ge sig själva mer varierade upplevelser. Det blir också svårare att få golfare att flytta fram från gul tee, till mer "omanliga" färger, trots att de många gånger själva anar att de därifrån skulle få en bättre spelupplevelse. Vi skulle inte förvånas om man så småningom ändrar på det här. Tills dess ska du inte stirra dig blind på färgerna utan ha koll på hur mycket bana du vill ha. Spelar du normalt från röd tee ska du sannolikt slå från blå tee på Haninge.

Öppningshålet på Slottsbanan med gul tee vid veporna vänster. Nedan: hål 5 vid inspel.

Första nio är vad som tidigare var Röd slinga, eller skogs-slingan som många av oss kallade den. Öppningshålet är ett rakt par 5 och redan här ser man hur banritaren placerat bunkrarna så att du tvingas tänka till på varje slag.

 

Hål 5 var ett favorithål på ut-9, ett hyfsat långt par 5 som svänger svagt höger hela vägen och med tvärsgående vatten som kan sno bollarna på två ställen. Dock inga bunkrar förrän du kommer fram till green.

 

Hål 6 med golfare på blå tee. Nedan: hål 9 vid inspel och bakifrån.

På hål 6, ett kort par 4 med en hyfsat tajt passage mellan bunkrar vänster och vatten höger, lär många som oss lägga upp sig kort för att ta ett inspel på drygt 100 meter. När du väl promenerat fram till din boll inser du att det finns bra med utrymme bakom bunkrarna för att våga dig på något mer testosteronigt från tee.

 

Hål 9 var ett annat favorithål på första nio, ett par 4 där den som hamnar vänster från tee måste hantera ett inspel där du riskerar att antingen hamna kort och blött eller långt och sandigt. För att få bästa linjen in mot flagg ska du hålla höger från tee, men, såklart, har han arkitekten placerat en bunker där du vill landa bollen. 

 

 

Kiosken (ovan) är rejält upphottad då den även fungerar som restaurang tills en mer permanent lösning är på plats. Efter stoppet här är det sedan dags för vad som tidigare var Gul slinga och som vi kallade Park-slingan. Här hittar du numera flera av banans bästa hål.

 

Hål 10 från tee och vid inspel. Nedan: hål 11 vid inspel och bakåt.

Det första är ett kort par 4, svagt dogleg vänster. En munsbit så länge flaggan inte står långt höger och med hålets enda bunker i spel. Hål 11 är sedan banans kanske bästa hål, ett hyfsat långt par 5 med ett inspel där en tidigare rejäl pöl ersatts av en stenmur – lika svårforcerat för sorkdödare men du lär hitta bollen.

 

 
Korthålet 12 har sedan lika mycket vatten som gräs i spel, ju längre bak du står desto blötare ser hålet ut. De goda nyheterna är att det inte finns några bunkrar, vilket ger dig chansen att hålla upp höger om vattnet gör dig spak.

 

Korthålet 12 från tee och bakåt. Nedan: 13 halvvägs och bakåt.

 

Efterföljande hål är ett par 4 som efter allt vatten ser ut att vara ännu en munsbit, men det är ganska långt och bunkrarna halvvägs gör att man lätt håller igen för mycket och får ett väl långt inspel.

 

Sedan följer ännu ett favorithål, ett kort på 4 dogleg höger där det är mer precision än kraft som gäller hela vägen in. Med tilltagande ålder och allt högre halter av rigor mortis har vi kommit att gilla den här typen av hål allt mer. Till skillnad mot på hål 12 finns en bunker höger om green som gör att du inte kan ha så mycket marginal till vattnet som du kanske önskar.

 

Hål 14 vid inspel och bakifrån. Nedan: avslutningshålet på Slottsbanan, från främre tee och bakåt.

 

Avslutningshålet spelas i en rak linje mot slottet. Det kan se ganska beskedligt ut på kartan, men i vanlig ordning har Lundin lagt bunkrarna ganska exakt där man vill lägga sina slag, hela vägen in. Sista 100 har du även sällskap av vatten längs högersidan. Skulle du få för dig att hålla lite vänster på inspelet har du en bunker i spel, såklart.

 

Slottsbanan imponerade, inte minst de absolut förstklassiga bunkrarna och deras genomtänkta placering (golf blir rejält roligare när man tvingas tänka till). Tees, fairways och greener var också mycket fina. De senare var stenhårda under vårt besök och vår greenlagare av plast knäade ganska direkt. Skicket var under vårt besök också helt felfritt, från första tee till sista green. Sanden i bunkrarna var av bästa märke. Vi hade några medlemmar i bollen som berättade en hel del om vilket enormt arbete som lagts ner i detaljerna för att få en bana som lever upp till USGA-standard.

 

Det vi i skrivande stund saknar är en restaurang som matchar banan. Förr om åren hängde banan och slottet ihop och man käkade lunchen där. Nu verkar det, återigen i skrivande stund, luta mot att klubben så småningom bygger en egen restaurang där kiosken numera ligger. Med detta sagt funkar kiosken bra även efter rundan.

 

Sugen på mer golf? Resterande nio hål på Haninge, som tidigare var Blå slinga, går numera under namnet Ängsbanan och erbjuder den öppnaste layouten. Vi lirade den en höst och då var den i mycket gott skick.

 

Diverse hål Ängsbanan, även nedan.

Äng låter i våra böcker lite... endimensionellt och det är lätt att underskatta banan. Innan klubben renoverade de andra två slingorna var det här många duktiga golfares favorit-slinga, för att den erbjuder många strategiska element.

 

Greenfeen går via Sweetspot på båda banorna, så ju mer flexibel du är desto billigare slipper du undan. Du hittar fler foton från Slotts- och Ängsbanan här.

 

Diverse hål Ängsbanan.

Några i sällskapet som är sugna på golf men saknar grönt kort? Tio minuter från Almåsa, på vägen mot Haninge GK, kan du dumpa dem på Fors GK, (fotona nedan) en välskött Pay & Play-anläggning med 18 fullängdshål och en fin range. Du hittar fler foton från banan här.

 

 

Tillbaka på Almåsa för middag på Svartkrogen. Visst har vi snubblat in på en hel del ljusskygga restauranger genom livet men inte på det här sättet. Samtidigt såg vi uppenbara fördelar med att äta i mörker: ingen skulle snegla snett på vårt bordsskick eller att vi dykt upp på finmiddag i golfkläder och med keps. Perfekt ställe att ta med en blind date på alltså. Skulle du känna behov av att peta näsan är det bara att köra på.

Ett punktskriftsord väl värt att lära sig.

En halvtimme innan middagen var det samling en trappa ner i huvudbyggnaden, för fördrink och information. Innan dess har du köpt drickabiljetter med punktskrift för att använda i mörkret. Sedan gick vi i samlad trupp till Svartkrogen 100 meter bort. Väl där leddes vi in några i taget. Om du som oss tror att du efter att ögonen vant sig vid mörkret åtminstone ska kunna urskilja konturer kan du glömma det – allt är verkligen kolsvart. Redan med drycken kommer första utmaningen, att ställa glaset så att du hittar det utan att välta det när du famlar i mörkret. När vi skulle fylla på vattenglasen blev vi blöta i skrevet innan vi kom på att stoppa ner ett finger i glaset när vi hällde för att ha koll på nivån (en potentiell deal breaker om du är på blinddate på en restaurang med belysning).

 

Våra utsända vid sitt bord, stilsäkra som alltid. Nedan: serveringspersonalen leder allsången.

Middagen består av för-, huvud- och efterrätt och som gäst har du inte fått någon som helst information om vad som serveras. Vi pratade med kocken innan sittningen och han berättade att de många (men inte alla) gånger anpassar upplägget på tallriken för att det ska bli mer lätthanterligt för oss ”nyblinda”, förrätten kom t.ex. i ett glas istället för på en tallrik. Sedan blev det knepigare, med en huvudrätt där en köttbit skulle skäras – vi hörde i sorlet att vi inte var ensamma om att bita av istället för att skära. För att kolla att vi ätit upp allt kände vi med fingret.

 

När det gäller helhetsupplevelsen var vi lite oroliga att vi berövade på synintryck skulle somna till i mörkret. Ingen risk för det, men en serveringspersonal som med stor entusiasm och talang underhöll med riktigt bra musik och humor, en hel del av Göteborgsvarianten. Mycket av musiken var välkänd och alla sjöng med, även om vissa textrader var omgjorda för att passa tillfället (t.ex. blev Ledins ”Inatt är jag din” ”Inatt är jag blind”).

 

 
Efter att måltiden var klar fick vi gissa vad vi ätit, många hade bra koll på huvudingredienserna. Sedan gav kocken oss facit: förrätten (fotot ovan) var tartar på rödbetsgravad fröjalax med glasad gurka, äpple, rökt forellrom, beurre blanc, gurkörtsblomma och fänkålspollen. Som huvudrätt (fotot nedan) serverades vi helstekt kalvytterfilé, bakad morotspuré, demi glace (sås på kalvfond), sotad timjanpicklad borretanalök och körvel. Att efterrätten var en crème brûlée knäckte alla, bokstavligen. Han redogjorde också för de vegetariska alternativ som serverades (det här säger du till om när du bokar).



Den uppmärksamme inser att det inte är utan svårigheter att fota mat i totalt mörker, så vi fuskade lite och fotade i varje fall förrätten innan middagen. Eftersom middagen i den upplysta restaurangen var igång lite tidigare än på Svartkrogen passade vi också på att fota deras förrätt för dagen, för att ge dig ett hum om vad som pågår där.

 

Vår förrätt i glas. Nedan: vanliga restaurangens förrätt: okonmiyaki (japansk vitkålspannkaka) på ekologisk spetskål med hoisinshiitake, sojaemulsion på svensk gulärta, picklad ingefära, bonitoflingor, kimchirostade sesamfrön & gräslök.

Middagen på Svartkrogen tar runt tre timmar och naturligtvis behöver en och annan uppsöka toan under sittningen, inte minst om man som oss suttit och pimplat öl på restaurangbalkongen timmarna innan. Det här är inte helt okomplicerat i en helt mörk lokal som man aldrig sett i dagsljus. Instruktionen var att när det var dags skulle man ropa namnet på en ur serveringspersonalen, eller ”Hjälp” om man som oss knappt kommer ihåg vad man själv heter. En och annan höll sig nog väl länge för att inte vara först ut att ropa, för när det första ropet på hjälp kom följde flera snabbt. En ur personalen eskorterar kissaren ut och sedan är det bara att hålla tummarna för att du hamnar rätt när du visas tillbaka (här kan det vara läge att växla några ord med ditt bordssällskap innan du fortsätter eventuellt småhångel i mörkret, så att det är rätt person, eller i varje fall rätt kön, om du har preferenser).

 

När det var dags att bryta upp hade vi gissat att de skulle tända ljuset så att vi lättare skulle kunna ta oss ut. Det här var tydligen ingen bra idé enligt personalen, ”för ni har säkert slabbat runt så att det ser ut som att Djingis Khan varit här och festat”. Vi fick inte heller ta oss ut för egen maskin, för att ”vi testat det en gång och alla bröstsimmade sig fram i mörkret och fick med sig både det ena och andra”. Istället leddes vi ut på samma sätt som vi kom in, för att (bokstavligen) återse de andra i middagssällskapet i den upplysta restaurangen, där kaffet serverades.

 

Delar av den upplysta restaurangen, där vi åt frukosten (nedan).

Det vi framförallt tar med oss från upplevelsen är tacksamheten att kunna se och en djupare förståelse för hur även de enklaste och mest vardagliga sakerna blir en utmaning när du är berövad på din syn, som att äta helt stillasittande och med andra som hämtar maten. Ett skäl så gott som något att uppleva Svartkrogen. När det gäller helhetsupplevelsen på Almåsa imponerades vi stort av den vackra miljön, maten och den extremt trevliga personalen.

 

Omkring 253 miljoner personer i världen lever med en synnedsättning. För att öka förståelsen för deras villkor har Synskadades Riksförbund lanserat appen Synsimulator, som simulerar de vanligaste ögonsjukdomarna.