Två banor med olika karaktär på vägen mot Drakensberg

 

Västerut från Durban hittar du två riktigt fina banor. På en av dem hade vi gärna blivit medlemmar, på den andra fick vi ihop 18 hål trots att det under vårt besök bara fanns tio...ungefär...tror vi.

 

En timme nordväst om Durban, i utkanten av Pietermaritzburg (som är regionhuvudstad medan Durban är största staden), hittar du Victoria Country Club, med en bana som alltid rankas högt i landet samt trevligt boende.

 

Victoria Country Club. Längst upp: Gowrie Farm. 

 

Kommer du som oss västerifrån på motorvägen N3 ska du vara uppmärksam när du ska svänga av till klubben, det händer en hel del olyckor här och ofta involverar de lastbilar som tappat bromsarna i den långa utförsbacken.

 

 

Klubben har sina rötter i slutet av 1800-talet, då som Victoria Club inne i centrala Pietermaritzburg. Hur det sedan utvecklade sig verkar det finnas olika besked om men någonstans längs vägen blev man Maritzburg Country Club och krokade länge arm med Maritzburg Golf Club på andra sidan stan, Sydafrikas första golfklubb som vi förstått det.

 

 

Sedan 1997 heter klubben Victoria CC. För den som vill bo över här finns det tre trevliga rum, döpta efter prinsarna Edward, Albert och Herbert – förlåt, sista rummet heter Alfred. Rummen ligger 100 meter från klubbhusentrén och parkeringen, förbi några tennisplaner och en pool.

 

Vårt rum och toan, fanns även en separat dusch.

Vi bodde här två nätter och åt genomgående mycket bra. Närheten till staden, med drygt 200 000 invånare, gör också att det alltid är liv och rörelse i de två restaurangerna här. Kombinationen kul golfbana och trevlig klubbhusmiljö gjorde att vi verkligen kände att vi kunde bli medlemmar här.

 

De två restaurangerna, båda med mycket bra mat. Frukostomeletten var fullproppad med godsaker.

 

Golfbanan är mycket välskött, omväxlande och riktigt kul att lira, inte minst för nivåskillnaderna. I samband med att man började bygga bostäder runt banan 2008 renoverades den rejält. Husen ligger dock väl bort från slicar och hookar, så rundan erbjuder en helt ostört naturupplevelse. 

 

 

Varken scorekort eller teetavlor har skisser som visar hur hålen ser ut, helt klart är det mest medlemmar väl förtrogna med layouten som lirar här. Vårt tips är att höra om proshopen kan stoppa in dig i samma boll som några medlemmar som kan visa vägen, alla vi träffade var supertrevliga. Skulle du sätta iväg utan guidning är det dock bara på några få ställen där spellinjen är lite osäker, har du bil kan du alltid köra fram och kolla.

 

Första hålet, ett vilsamt kort par 4 nerför, från tee till green

 

Tittar du på en satellitbild ligger hålen ganska nära varandra. Väl ute på banan gör den kuperade layouten att man inte alls upplever det så. Semiruffarna har fluffigt gräs som lätt sväljer bollarna, så ta riktmärke om du missar fairway. Dock är det inga problem att slå sig ur dem.

 

Hål 11 från tee till green, ett långt par 5 med dubbla vattenhinder på högersidan. Ett av banans bästa hål.

 

Du kommer tillbaka till klubbhuset efter hål 10 och halfwayhuset ligger strax vänster om proshopen. När du sedan ska vidare till hål 11 ska du tillbaka längs med den väg som går till vänster om hål 10 sett från klubbhuset. 11:ans tees ligger upphöjt på vänstersidan efter knappt 100 meter.

 

 

Hål 12 (fotona ovan) är också riktigt fint, ett långt par 4 där det känns lite 50/50 huruvida inspelet ska landa på fast mark eller i plurret. Indexerat som banans svåraste hål och vi tror inte att du kommer ha några avvikande åsikter efter att du (eventuellt) hålat ut.

 

 

Hål 17 (ovan) är banans bästa korthål, inte så långt men missar du green kan det hända grejor, blöta såväl som torra. När du sedan går på 18:e tee har du ett hyfsat långt par 5 framför dig där många nog kan gå in på två slag. Tror du dig vara av virket för det här ska du först se till att det är tomt på green, från svackan i mitten av hålet ser du varken den eller klubbhuset.

 

Hål 18 från tee och sett från klubbhusterrassen.

 

Det finns fem tees att välja från, som mest kan du bita av 6 183 meter, som minst 4 746. Golfbilarna är fräscha och vill du också vara det efter rundan ska du nog satsa på att hyra en. Bor du inte här ska du ändå dröja dig kvar i klubbhuset, för atmosfären och maten.

 

 

Nästgårds till klubben ligger Queen Elizabeth Nature Reserve, det är bara 650 meter till infarten. Vi körde en vända där inne men såg absolut ingenting. I klubbhusbaren däremot träffade vi på den lilla typen nedan. Gå alltså inte över bron efter öl, eller hur ramsan går.

 

 

Trekvart nordväst om Pietermaritzburg, strax innan Mooi River, stannade vi till vid Gowrie Farm. Det var lokala golfare som tipsade oss om banan, som rankas som en av de ”most fun to play” (en kategori vi saknar i Sverige) i landet. Redan på 1920-talet låg en golfbana här, sedan blev det farm för att 2008 återigen bli golfbana – med påhängda bostadsområden. Som 9-hålare rankades den av amerikanska Golf Digest någon gång 2013-2015 som världens 4:e bästa ”short course” (banor med färre än 18 hål enligt deras definition) utanför USA (vi har bara hittat andrahandsuppgifter om det här).

 

 

Inget i omgivningarna skvallrar om det, men banan ligger precis som den i Cathedral Peak på 1 400 meters höjd. Det gör det skönare här än nere vid kusten, med bidrar även till att vädret kan växla – dagen innan vår ankomst var det 30 grader och solsken, vi fick 15 grader och regn. Dagen efter var det 30 grader och sol igen. Banan var under vårt besök under utbyggnad till 18 hål, men vi erbjöds ändå att spela det antalet, genom att flera fairways och greener användes dubbla gånger. Det här hade aldrig fungerat på en fullbelagd svensk bana, men här funkade det utmärkt, så länge alla respekterar väjningsplikten, att de som har kommit längst på rundan har företräde. Klubben har också ett system för att få iväg bollarna så att man minimerar risken för att det kör ihop sig.

 

Klubbhuset. Nedan: korthålet 15

 

Det var inga problem att ta sig genom bansträckningen med hjälp av layoutkartan vi fick i proshopen. Skicket var mycket bra rakt igenom, med supersnabba greener trots blötan. Bunkrarna är också mycket fina och utlagda så att de ska gå att navigera för den som har någon form av spelstrategi. Det vi saknar för att själva stämpla den som en riktigt kul bana att lira är nivåskillnader. 

 

 

Vi är inte helt säkra på när alla 18 hål är klara, så vi satsar på att försöka ta dig genom layouten som den spelades under vårt besök (texterna gäller fotona ovanför):

 

 

Hål 1 och 10 spelas från olika tees men är mer eller mindre same same. Fotona ovan visar tee på 10 och sedan inspelet fram- och bakifrån. 

 

 

Hål 2 och 12 delar också fairway och green, i det första fallet är det ett par 5 dogleg vänster (översta fotot taget i svängen) och i andra ett rakt par 5.  

 

 

Hål 3 och 13 är lite väl same same även om de spelas från olika tees. 

 

 

Korthålet 4 spelas bara en gång, precis som de andra tre korthålen på banan.

 

 

Hål 5 dubblerar även som hål 14. I det första fallet är det ett rakt par 4, andra gången ett rakt par 5. Godkänd variation.

 

 

Hål 6 är ett dogleg vänster och delar andra halvan av fairway med hål 16, som är ett dogleg höger. Översta fotot visar tee på 16, sedan landningszonen för båda  hålen och greenen bakåt. Här har de lyckats få till det så att det verkligen känns som två helt olika hål.

 

 

Hål  7 är ett par 4 dogleg vänster (översta fotot visar inspelet) och greenen används även för korthålet 17 (nedersta fotot). Innovativt!

 

 

Korthålet 8. I bakgrunden, på andra sidan sjön, ser du klubbhuset.

 

 

Hål 9 och 18 utgör den mest raffinerade kombinationen. Hål 9 är ett rakt par 4 där du ska över vatten två gånger. 

 

 

Hål 18 är ett par 5 som använder samma fairway på utslaget och sedan fairway till vänster om 9:ans green, för att sedan fortsätta över nästa vatten. 

 

 

Korthålet 11. Nedan: korthålet  15, från två olika tees och bakåt.