Marrakech växer som golfdestination
Lågprisflyget har gjort det vettigt att åka till Marocko på en förlängd weekend och i Marrakech har det byggts flera bra golfbanor senaste åren.
Marrakech har en ny och en gammal del och att förflytta sig mellan dem är att göra en tidsresa. Torget Djemaa el Fna är en av få platser på jorden som fortfarande känns genuint exotisk och att glida runt bland människorna här på kvällen är lätt det häftigaste du kan göra i staden. För en trevlig mat- och magupplevelse rekommenderar vi restaurangen Comptoir Darna. Här bjuds på läcker miljö, bra mat och traditionell dans. Ett av kontinentens bästa hotell, Mamounia, ligger precis innanför medinans murar. Gå gärna in och titta. För priset av en greenfee kan du sätta tänderna i en av deras hamburgare – som hittat. Golfen i Marrakech erbjuder vintertid fina vyer mot de snöklädda Atlasbergen. Bäst ljus mot bergen har du sen eftermiddag.
Torget Djemaa el Fna. Längst upp: Palmeraie.
Palmeraie ligger strax norr om Marrakech centrum och har tre niohålsslingor som de alternerar som dagens 18-hålare. 1-18 är de ursprungliga hålen. Vi tyckte att de inledande hålen var lite svaga, samtidigt som 19-27 under vårt besök hade de snabbaste greenerna så... ehh... lira alla 27 för säkerhets skull. Alla hål erbjuder gott om utrymme för den som likt oss är svajig med spakarna. Teeskyltarna visar ingen layout, så om du vill scora ska du se till att få med dig en banguide.
Amelkis är en utpräglad turistbana (lätt att hitta bollen), med många bunkrar och waste areas. De senare kallas så för att de alltid innehåller småskit som riskerar att sabba dina klubbor så var överens om lägesförbättring i dem. Vatten är i spel på några hål, i övrigt ska det mycket till för att du ska tappa bort bollen (inte ens vi lyckades skjuta bort några). Trevligt klubbhus och bra vyer mot Atlasbergen. Caddie är obligatorisk.
Samanah är en relativt ny Nicklaus-bana en bit söder om Marrakech. Som många av Jacks layouter påminner den om en amerikansk flygvärdinna: man hittar liksom inga fel men samtidigt känns mötet inte personligt på något sätt – bara professionellt. Caddie är obligatorisk och att en sådan här prestigebana inte utrustar dem med uniformer är anmärkningsvärt – en av våra caddies såg ut som han precis stigit ur smörjgropen på bilprovningen. Banan omgärdas här och var av några riktigt vackra hus med tillhörande trädgårdar, men också av några huskroppar som verkar somnat av i brist på spekulanter.
Ett stort minus under vårt besök var att klubbens franska ägare inte lyckats överlista den marockanska byråkratins förmåga att neka utländska restauratörer alkoholtillstånd. Vi vet inte om det här fortfarande gäller, så se till att ta med dig några öl och be dem att lägga dem på kylning till efter rundan – enligt uppgift ska det vara ok. Alternativet – att spela golf utan att få en kall öl efteråt – ter sig så skrämmande att vi får knotterhud bara vi formulerar det.
Atlas Golf Marrakech är en intressant anläggning som mycket väl kan visa vägen till hur pay & play-anläggningar kan se ut i framtiden. På en rejält begränsad yta har man lyckats klämma in en 9-hålare med fem alternativa tees. Banan är par 32 och kan spelas från 1 717 upp till 2 299 meter. På den fina serveringen med utsikt mot ett greenområde som i mycket påminner om ”Adventure golf” i USA (minigolf på testosteron) satt under vårt besök fullt med folk och vi blev inte riktigt kloka på om det var golfare eller bara där för att umgås.
