Sven Bodevik är vår färskaste kolumnist (för er som inte är bekanta med gammalsvenska är det en långsam bloggare). Efter 50 års golfspelande har en viss ödmjukhet infunnit sig när han nu alltför snabbt vandrar uppåt i hcp (f.n. 13). Sven har arbetat en hel del ideellt inom Golfsverige och påstår att detta hindrat honom från att bli en bättre golfspelare. Den som sett hans sving tvivlar – hans pålitligaste slag är en magnifik kvickhook.

Mitt liv som tävlingsledare

Att arbeta ideellt i en golfklubb är faktiskt ganska kul för det mesta. Om inte annat så inträffar det en del som i slutändan ses i ett förklarat skimmer även om man kunde hålla sig för skratt när det hände. Hur som helst har jag jobbat en del som tävlingsledare på olika nivåer under åren  och då kan man inte ta något för givet.

Så t. ex när finalen i Bankboken Cup spelas tror man att det skall bli lite juniorfasoner med kastade klubbor m.m. Men 130 ungdomar var exemplariska. Istället gick mycken kraft åt att hindra föräldrarna att lägga sig i spelet. Många skötte sig bra men en och annan förälder kan nog karaktäriseras som bindgalen och fick med milt våld avföras från sin telnings närhet. Vid prisutdelningen hade de flesta unga vinnarna redan lagt sig till med det vanliga lite tråkiga standard-tacket till tävlingsledning och banpersonal men en ung man sa bara helt frankt :” Jag vill tacka mormor för hon har betalat mina klubbor!”

På den Svenska Minitouren, för oss som vill upp, finns det många med mer attityd än förmåga. Det är ibland lite skrattretande att se hur vissa spelare har lagt sig till ett sätt att gå och en klädstil som säkert krävt långa studier av sändningar från PGA Tour. Tyvärr står inte alltid spelskickligheten i paritet med detta och man undrar var många fått sin låga handicap ifrån. Däremot kan man alltid vara säker på att ett antal spelare med emfas hävdar att flera avståndsmarkeringar på banan är felaktiga.

Ett RM för H55 trodde jag skulle vara ganska enkelt. Ett gäng gubbar kan väl inte ställa till så mycket. Men före detta elitspelare är inte att leka med, det vet den som mött sådana i korpfotboll.  Ett antal av herrarna vill inte inse att åren gått och att förmågan blivit lite sviktande . Då är det nära till hands att skylla på något annat. Jag har aldrig fått så mycket synpunkter på banans set-up som den gången.  Inte minst krävde man (förgäves) vattning av greenerna så att den järn-femma, som för dem förr var en wedge, skulle” bita”.

En upplevelse som emellertid var mycket positiv var Lag-SM för Herrar. Ett begränsat startfält med en kul blandning i lagen av Europatourspelare och lovande femtonåringar. Dessutom en och annan legendar som lagledare. Framförallt är det, för omväxlings skull, en lagtävling som ger lite av den där elektrifierade Ryder Cup-känslan som nästan går att ta på. Att ”vi” vann kändes naturligtvis också bra. Dessutom är restaurangens matsedel inget bekymmer vid en sådan här tillställning. Här gäller varje dag pasta, basta.

En tävling på Ladies European Tour, då darrar man lite på manschetten trots att jag är erfaren tävlingsledare. Helt i onödan visade det sig. Alla är på det klara med att det är en produkt man säljer och var mycket vänliga och tillmötesgående. Dessutom är allt reglerat in i  minsta detalj ända ner till klädkod för sponsorlunchen. Pro-Am tävling med damer är dessutom mer avspänt än när herrar är inblandade. Jag kan väl dessutom lugnt påstå att kräftskiva med bl.a. Laura Davies tillhör de mindre stillsamma och mer minnesvärda.  Att sista dagen på vår tävling regnade bort och att underskottet blev förödande kan man så här i backspegeln leva med.

Köptristess

Vad har hänt?  Under året har jag förgäves försökt uppbåda entusiasm vid mina besök i diverse golfshopar och outlets. Förstrött har jag gått och nupit i diverse kläder och med sorg konstaterat att jag har mer än nog därhemma. Inte en tröja till i funktionsmaterial eller en slipover i Argylemönster finns det behov av, så varför då de onödiga besöken? I år kunde jag kanske inhandlat golfskor med nabbar, men jag vill ju ha ”riktiga skor”. Kanske kommer de åter till nästa år och håll i er, då är väl stålspikarna tillbaka.

Men en driver i årets färg rosa kanske, nu när färgen har tagit steget från kläder till klubbor. Ja men jag köpte ju nya klubbor förra året, så inte ens en wedge till kan jag klämma in.
Förgäves känner jag efter om det inte finns något behov, nu när det på höstkanten varit superreor överallt. Jag vill ju så gärna att den där stunden i shopen, som man är så van vid när man kommer till nya klubbar, skall resultera i ett nyförvärv eller åtminstone längtan efter ett.

Nu blev året till slut inte ett helt nederlag för köpdjävulen. Till slut lyckades jag intala mig själv att min nya hybrid inför resan till ett blåsigt Irland borde ersättas med en järn-4:a. Och eftersom den skötte sig bra så kanske en järn-3:a gör sitt återinträde i bagen. Så det finns hopp inför nästa år. Jag får väl dessutom erkänna att när det var som mest deprimerande shoppade jag loss på en riktigt fin handske. Och jag som inte ens spelar med handske.

Säkerhet på golfbanan ett relativt begrepp

Förra hösten var jag tillbaks på halvön Mull of Kintyre i sydvästra Skottland, tio år efter förra besöket. På programmet stod åter igen Machrihanish GC och dessutom dess nya granne Machrihanish Dunes. Vi bodde på ett utmärkt B&B i Campbelltown, Earadale. För varje single maltälskare måste jag dock erkänna att golfen gick före Springbank Distilleries så inget besök där nu utan det var 2x36 hål som gällde. Vind 11-14 meter per sekund och lätt regn i luften.

Machrihanish GC med mer än hundra år på nacken var precis så bra som jag mindes, inte tillverkad utan utlagd i naturen. Det innebär bl.a. att första nio har åtta par fyror och ett par tre utan att det känns konstigt. Inget hål är det andra likt.

Machrihanish Dunes höll vi på att inte hitta vägen till. Minimal skyltning och infart nästan via gårdsplanen på en bondgård gjorde oss en smula tveksamma. Det mycket lilla klubbhuset innehöll en innovation, gemensamt omklädningsrum för bägge könen. Banan kändes emellertid layoutmässigt lika gammal som sin granne trots att den bara är tre år. Inte riktigt utvuxen än men med mängder med roliga golfhål.

Det här med säkerheten då. Jo 1:an på Machrihanish GC, The Battery, där går det att skära av hålet genom en djärv linje över stranden.När jag var där första gången, mitt i sommaren, var det badande på stranden. Någon hade till och med parkera sin bil där. Startern såg väl en viss tvekan hos mig när jag peggade upp. Han lät då korthugget undslippa sig: ”Just play over them”

Longstay

I takt med att 40-talisterna loggar ut från arbetslivet växer fenomenet Longstay snabbt. Spanien, Portugal, Cypern och Italien är några länder där man under minst en månad kan bo och spela golf så mycket man orkar.  Att t.ex.  trolla bort november ett år kan kännas lockande för många ”Silverbacks”.

Jag har provat konceptet några gånger och tycker att jag lärt mig lite:

Boendet. Om man skall bo en månad på ett ställe så är det inte så kul att tillbringa tiden i en vintertom resort där det enda det är nära till är golfbanan. Försök få ett boende på en ort eller i en stad där det är liv och rörelse även på vintern. Det kan vara vettigt, när man bor länge, att ha flera restauranger och affärer att välja på utan att ständigt behöva ta bilen. Fundera också över om det verkligen är värt att ta minsta möjliga bostad, som kanske känns okej en vecka, men inte längre tid.

Spelet. Se till att du har möjlighet att spela på flera olika banor till rimligt pris under din vistelse. Det är inte så kul att harva på samma bana en månad, hur bra den än är.  Hyggliga träningsområden är också ett plus om man som omväxling vill finslipa detaljer.

Vid något tillfälle har jag råkat ut för att huvuddelen av medresenärerna varit ett väl sammansvetsat gäng som helst ville vara för sig själva, men då har reseföretagets personal varit duktiga på att se till att ”alla ska med”. Räkna inte med att alla gemensamma aktiviteter i form av middagar och utflykter blir av. På den här typen av resor är min erfarenhet att det är förvånansvärt många som enbart spelar golf dag ut och dag in och inte tänker ägna sig åt annat tjafs. Ofta är dessutom de starttider som kan bokas långt i förväg efter klockan tolv, så en dag med golf blir lätt en heldag. En snabb morgonrunda för att ägna resten av dagen åt annat är bara att glömma.

En fördel med longstay, om man nu tycker det är en fördel, är att gruppen är ganska homogen åtminstone åldersmässigt.

Till en annan del av Frankrike

Golf på Frankrikes västkust betyder oftast Normandie eller trakterna runt Biarritz. Ett alternativ är landskapet norr om Bordeaux; Medoc-halvön. Ett ställe där världsberömda vinslott står som spön i backen, men där det också finns några riktigt bra golfbanor och också en del mindre bra. Vill man så kan man bo i Bordeaux  dit det går direktflyg. Staden har en fantastisk boardwalk och en trevlig gammal stadskärna. Själva har vi valt att hyra hus eller bo på hotell norr om Bordeaux en halvtimme från flygplatsen.

Det finns ett golfpass för 144 euro som ger 3 ronder på 3 banor. Bäst av dessa är Golf du Medoc med två  18-hålare, Des Chateaux och Des Vignes. Den förra har varit värd för ET och Challenge Tourfinalen och är en ”Inland Links”, den senare har en hel del träd. Bägge med riktigt sandig turf. Dessa är några av mina favoriter som jag återvänt till flera gånger under åren. I Golfpasset ingår också Golf Océande  Lacanau ut mot atlantkusten och Garden Golf de Margaux. Trevliga banor men inte i klass med Golf du Medoc.

Tio minuter från flygplatsen finns Golf du Pessac. Också helt okej med fina greener. Stadsnära ligger också Bordeaux Lac med 36 hål. Jag har spelat en av banorna, den sämre, och jag kommer inte att återvända. Sydväst om Bordeaux ligger Gujan-Mestras med lite Country Club-stuk. Spel mellan husen och inte så kul. Inte heller Cameyrac år värt en resa. Om man tröttnar på vinslotten och banorna runt Bordeaux är det bara runt en och en halv timme söderut längs Atlantkusten till fler bra banor, t.ex. Moliets, en blandning av park-och linksbana.

I golfens finrum

En gång i livet, minst, måste man besöka golfens finrum, Skottland. Det kan man göra genom att spela  diverse enkla trevliga banor. Det är ganska billigt och  prisvärt. Baren håller dessutom oftast högre klass än banan. Eller så kan man plocka pärlor ur ”The Scottish Golfing Crown”. Då till ett helt annat pris och kanske mer som troféjakt. Hur som helst, den här gången var det bl.a. Muirfield, eller mer korrekt , The Honourable Company of Edinburgh golfers, som gällde.

Brev i mars för starttid i oktober. Hemskickat fick man då en A4- sida med förhållningsorder om att ta hänsyn till golfens traditioner på denna anrika klubb. Kavaj och slips i matsalen naturligtvis. Endast tvåbollar på eftermiddagarna och inga damer i klubbhuset. Damer fick spela på banan men då endast ”If accompanied by a gentleman golfer”. Röda teemarkeringar fanns naturligtvis inte. Shop och drivingrange ansågs som moderna och onödiga påfund. Scorekortet i svart-vitt såg ut som hämtat från en enklare Pay-and-playbana. Det användes sällan för här var det matchspel som gällde.

Jag kan inte förneka att det var med viss andakt vi trädde in i klubbhuset där prisskåpet bl.a. innehöll vandringspriset ”The silver club” från 1744. På banan var det nästan helt tomt och vi avverkade förmiddagens fyrboll på tre och en halv timme. Trots detta fick vi en reprimand för långsamt spel. Att göra en förfrågan om att få spela en fyrboll även på eftermiddagen när det ändå var så folktomt kändes här inte aktuellt utan det fick bli foursome.

På vägen söderut genom England spelade vi på en annan anrik klubb, Lindrick. Där sågs det som en ynnest att vi fick gå ut tio minuter innan ”members time” var till ända fastän det inte fanns en bil mer än vår på parkeringen.

Vi ställde också den för startern obegripliga frågan hur länge restaurangen var öppen. Naturligtvis var den öppen så länge vi var kvar. Så när vi kom in efter vår rond som sista boll på banan och klubben, tänkte vi ta en öl. Men in i den tomma restaurangen kom vi inte, vi hade ju inte slips och kavaj så ölen serverades i omklädningsrummet.

Säg sedan inte att britterna inte är ett eget släkte.

Golf på Sicilien

Sicilien har väl knappast hört till de hetaste golfresemålen, även om åtminstone ett svenskt golfreseföretag haft resor till en av banorna, Il Picciolo. Hur som helst tog vi gud i hågen i mitten på november och flög via Rom till Palermo för en vecka med bl.a. tre rundor golf. Vi bodde mitt inne i Palermo på ett hotell i Art Deccostil, Il Joli. Vädret var bra med +18-22 C under veckan.

Banorna på Sicilien är fem, utspridda över hela ön, så det blir en del åka. Vi började med Le Madonie, sex mil från Palermo, en resort byggd på en sluttning bland apelsin-  och olivträd. Mycket upp och ner och en hel del tveksamma hål. Framförallt led anläggningen av penningbrist med dålig skötsel som följd. Tanken var att vi sedan skulle spela  Palermos citybana, Villa Airoldi, men där var bara tre hål igång. En platt enklare parkbana vars nio hål skall bli klara januari 2012. Inget spel alltså.

Nästa besök var ytterligare en ny resort, nu på sydkusten 12 mil över bergen  från Palermo. Verdura har bara några år på nacken men har höga ambitioner. 45 hål ritade av Kylie Philips (Kingsbarns, PGA National Sweden). Dyrt: 150 Euro. Vi spelade West Course som blir spelplats för ET i mars 2012. En modern links i perfekt kondition och inte ett hål att ifrågasätta. Stor golfupplevelse.

Sista banan blev Il Picciolo på Etnas (3300 möh) sluttning 20 mil österut från Palermo. Vi bodde över en natt i deras mycket trivsamma klubbhus och åt där bl.a. en utsökt middag tillsammans med ett golfgäng från Malta. Banan, med parkkaraktär, ligger som sagt på Etnas sluttning med magnifik utsikt över vulkanen.  Layouten blandade bra med mer tveksamma hål. Fairway och ruffar hade svensk karaktär och  greenerna var vid vårt besök jämna och mycket snabba.

Öns femte anläggning. Donnafugata 36 hål, ligger nere i sydost, och sägs vara nästan i klass med Verdura och lika dyr.

Maffian? En i vårt sällskap påstod att han såg kuvert byta ägare på en restaurant men om det var beskyddarpengar får vi låta vara osagt.

Vårkänslor

Äntligen hörs det karaktäristiska knäppet när takboxen stängs och vi är på väg. Onsdag kväll, i slutet av april, som vanligt de senaste tjugo åren och sextio mil framför oss. Tugget är snart i gång och tiden går fort och vi är lite som kalvar på grönbete inför vårens Spring Tour i nordvästra Skåne. Det har till och med hänt att vi varit så exalterade att vi glömt att svänga av mot Askersund efter Örebro. Upplägget är detsamma varje år: 3x36 håls slagtävling så att vinterns abstinens får sig en rejäl törn. Naturligtvis kommer ibland frågan upp om det vettiga i att öppna säsongen med 108 håls slagtävling men den faller varje gång. Förutom slagtävlingen där förstapriset enbart är äran förekommer naturligtvis en del sidebets som numera administreras via laptop. Förutom birdie, eagle,  hio och sandy  finns lite som jag stulit från en skotsk bok:
Ferret och Golden Ferret: att chippa i för par respektive birdie
Osler: närmast hål  på green på par 3-hål för minst par.
Golden Sandy: Sänkning direkt fån bunker för minst par
Ja, vi har fått betala för Hole-in-one

Sent på kvällen anländer vi till vårt tillhåll, ett sommarhus i Båstad där det är lika spännande varje år om vi lyckas få igång vattnet efter vintern. Jag är den ende som disponerar enkelrum, i ”pigkammaren”, mot att jag lagar en mindre hotellfrukost varje morgon, inklusive havregrynsgröt som jag själv inte äter. "Efter" vintern har tyvärr ibland varit ett relativt begrepp då det hänt att snön lyser vit på marken när vi drar upp rullgardinen.  Med åren har vi lärt att snö på Hallandsås nog är regn längs kusten. Är man sugen så duger också 36 hål på Rya i vind, regn och +4C även om det är på gränsen till självplågeri.

Efter hand har ett spelmönster utkristalliserat sig. Vi börjar gärna på Torekov som är ett lagom utmanande alternativ, lättgången och alltid torr. Förra året blev det inget på grund av ombyggnad, spännande att se i år hur de ha lyckats. Dag två blir det ofta Båstads två banor, där den Gamla tuffat till sig, men fortfarande är en av landets charmigaste och den Nya, vilken som vanligt är en rejäl utmaning med sina svårträffade upphöjda greener. Dag tre försöker vi alltid spela en bana vi inte tidigare besökt, men nu börjar det bli glest om vi skall kunna både åka en bit och ändå hinna spela 36 hål. Några år var det dessutom lite svårt att få klämma två rundor en lördag, men det har lättat igen. Från början var det bärbag som gällde men eftersom vi alla numera är 60+ har en och annan vagn smugit sig in utan att det väcker uppmärksamhet. Söndagens hemfärd har då och då innehållit en 18-hålsrunda men jag måste väl tillstå att den inte alltid känts så angelägen.

Min ranking över spelade banor

I min förra krönika berörde jag lite av banrankingens vedermödor.  När jag nu publicerar mina listor över rankade svenska banor och rankade utländska banor med vidhängande facit förstår nog var och en att det här inte är gravallvar. Min fru anklagar mig dessutom för att ge kända banor extrapoäng. En kommentar dock: jag rankar banan jag spelat i det skick den var just då. Kanske hade det regnat mycket eller så hade bevattningen gått sönder. Eller också var banan vässad för en stortävling. Allt påverkar min subjektiva upplevelse. Vissa banor har åkt berg-o-dalbana genom åren. Här är lite kommentarer till några banor jag har ett särskilt förhållande till:

Den som aldrig spelat Helsingborgs GK i Viken bör snarast göra det. Den lilla 9-hålaren ligger bakom sanddynerna mot Öresund med korsande hål, utslagsmattor och ett klubbhus utan tillstymmelse till reception. Ger en oslagbar retrokänsla. En mig närstående golfpro spelar där minst en gång om året för att rena själen.

På Delsjö inledde jag mitt golfspel under ledning av klubbens pro Mr Davies, en korpulent walesare som sällan var utan cigarr i ena mungipan. Ur den andra kom korthuggna kommentarer på svårförståelig engelska. Klubben har på senare år byggt om sina greenområden och fått ett verkligt lyft. Dessutom stadsnära.

Något utöver det vanliga och lite bortom allfarvägen tycker jag att El Saler (ovan), strax söder om Valencia, är. Perfekt kondition vid vårt besök med en blandning av links och park. Att sedan bo på Paradoren mitt på banan ger rimligt pris för boende och golf trots superstandard.

På Korsika ligger Sperone,  en Robert Trent Jones-skapelse. Utan tvekan en upplevelse att slå ut strax intill fyren allra längst söderut på ön för att skära av Medelhavet, tio meter ner, på 16:e par 5. Även i övrigt ett antal riktigt bra golfhål som lägger banan högt på min lista.

Den enda bana jag spelat i Nordirland hittills, Royal County Down (ovan), är utan tvekan den svåraste av alla mina banor. Sista hålets 23 bunkrar var i mesta laget. Bildens (ovan) par 3 är 195 meter och ni ser rätt, knappt någon fairway men med sex bunkrar vid green. Att betala 1500 kronor för att bli förnedrad, det kan väl bara golfspelare utsätta sig för.

Banranking – endast för nördar?

Hur kan man som golfspelare komma på att katalogisera alla banor man spelat under ett långt golfliv? Jag vet att det finns ganska många som gör det. Det kan säkert finnas många orsaker, i mitt fall vet jag säkert. När jag fick Tom Doaks bok ”The confidential guide to golf courses” och såg hans "Doakscale" mellan 1-10 var jag fast. Hans öppning för 1 poäng: ”En golfbana så krystad och onaturlig att den kan förgifta ditt sinne” inspirerade mig genast till att hitta på en egen skala. Helt ovetenskaplig och mest på skoj. Sedan var jag fast. Jag bedömer bara banornas layout och kondition, inte om restaurangen är bra eller om omklädningsrummet är tjusigt. Inte minst försöker jag tänka bort min egen dagsform när jag ger poäng.

Les Bordes, högsta poäng av Sven.

När man ser min lista kan man tro att jag ständigt jagat nya banor men faktum är jag hellre återvänder till en bra bana än jagar nytt. Trots det blir det en hel del under 50 år om man inte bara rotar på hemmabanan. I det avseendet kan man väl anse att jag uppfyller Bobmens önskan att stötta banor via greenfeespel.

Vad ska man nu ha listan till? Själv kan jag under långa vinterkvällar grotta ner mig i frågeställningar av typen: Är Muirfield i Skottland verkligen värd 10 poäng? Eller är Halmstad Norra en bättre golfbana än Rya och i så fall varför? Hur kunde jag undgå att ge Royal County Down i Nordirland 10 poäng? Naturligtvis skulle banor jag spelat på 60-talet få lägre poäng mätta med dagens krav på finish med det är sådant man får ta.

Glasgow Gailes.

Eftersom många av mina golfkompisar vet att jag rankar, kommer ständigt frågan efter ronden hur jag rankat banan. Efter att den första pinten runnit ner brukar samtalstonen höjas en smula och vi förlorar oss i diskussioner som för den utomstående kan tyckas helt oväsentliga.  Ändå känns det jätteviktigt just då att ha argument för att ge Alingsås bara 3 poäng när Falköping får 5. Tuffast är det med min fru som också spelat många av ”mina” banor och lärt mig att upplevelsen från röd respektive gul tee kan vara helt annorlunda. Jag vet också att jag är svag för linksbanor så där har det nog smugit in sig någon extrapoäng och kanske är jag lite hård mot banor som inte passar in i den natur där de ligger.

Machrihanish. Nedan: Western Gailes.

Min skala 1-10 har givit några 10:or och man kan då fråga sig vilken av dessa som är bäst. Jag har två, med helt olika karaktär, som toppar min lista:

Ballybunion Old på västra Irland, en links som har allt en links skall ha: krispig fairway, sanddyner,djävulska bunkrar, gorsebuskar, blinda hål, snabba hårda greener och hål som ser ut att alltid ha funnits just där. En slice på 1:an och bollen hamnar på en kyrkogård. Att ha Atlanten som sidovattenhinder är inte heller helt fel.

Les Bordes, 35 km söder om Orleans i Frankrike. En bana byggd som ett privat projekt av Baron Bic, ja just han med kulspetspennorna och rakhyvlarna. Underbar finish i fransk lövskog. Inte ett hål man vill byta ut. Banan är lika spännande från röd som från svart tee och du får tillbaka greenfeen om du går på din handicap! Tyvärr är banan, efter baronens död, såld till ett engelskt konsortium och är f.n. stängd för greenfeespel.

Till sist. Under alla  år har jag bara åkt på tre golfcharterresor. Att ordna sin egen resa och komma bortom allfarvägen till gömda pärlor är inte svårt, och det blir mycket billigare. Nätet är numera  en guldgruva. Sedan får man väl leva med att ingen i bekantskapskretsen hört talas om en del av de banor man spelat.

Keep ranking!