
Två förstklassiga banor på sydkusten
Golf är ingen ny företeelse på Gran Canaria. Redan 1891 grundade övervintrande engelsmän Real Club de Golf de Las Palmas, Spaniens äldsta golfklubb. Sedan 1956 finns banan i Bandama på norra sidan av ön. Ytterligare en fullängdsbana, El Cortijo, finns i närheten. På sydkusten, där de flesta turister hamnar, finns numera fyra fullängdsbanor.

Anfi Tauro, även längst upp.
Anfi Tauro är Gran Canarias utan jämförelse största golfprojekt och en spektakulär upplevelse. Kostnaden för att spränga fram en förstklassig Arizona-bana i sluttningarna på vad som ser ut att ha varit ett gigantiskt stenbrott måste ha slukat en och annan veckopeng. Finishen på banan är mycket bra och sanden i bunkrarna är som mjöl. Golfbilar finns att hyra för en överkomplig peng – sista nio hålen kommer du att inse att det är ditt livs bästa investering. Många av husen som omgärdar banan är riktigt läckra.








Meloneras öppnade 2006 och är tillsammans med Anfi Tauro öns bästa bana. Skicket är fint rakt igenom, med snabba greener och vit finkornig sand i bunkrarna. Sista nio bjuder på härliga vyer över Atlanten. Banan är bra kuperad och golfbilar med den nya generationen gps (stor skärm vid knäna istället för liten låda under taket) hyrs ut billigt.


Salobre är jämte Maspalomas den populäraste banan på sydkusten, i hög grad beroende på att många researrangörer förlägger sina golfpaket hit. Idag finns 18 hål och ytterligare 18 är projekterade. Banan är än mer kuperad än Meloneras och många tees bjuder på fina vyer över hålen. Några hål spelas också uppför. Greenerna här var klart långsammare än på de andra banorna, något stimp-fetischister ska vara medvetna om. Golfbilar får bara köras 90 grader rakt ut mot din boll och tillbaka. Det gör att det känns som jämnt skägg mellan att ha bil och att gå – trots backarna. Men eftersom du ändå får betala för bilen så…


Sista rundan hackade vi loss på Maspalomas, en bana som två gånger på 1990-talet stått värd för Europatouren. Det var här Lasse Åberg filmade för Sällskapsresan. Sedan dess verkar det inte ha hänt så mycket. Några hål går längs med sanddynerna och greenerna är i bra skick. I övrigt är en runda en ganska tråkig tillställning. Att banan är den mest spelade av de fyra beror helt och hållet på det centrala läget – du kan i princip ta dig hit krypande från många barer. Banan är helt platt och området utanför de tänkta spelytorna är störande fult.
Vi får två tyska herrar med oss i bollen. Deras engelska sträcker sig från Hello till Gootenbuy. Ruffen är nerklippt överallt och vatten är bara i spel på två hål. Det krävs med andra ord en hel del för att slå bort bollar. Våra nyfunna vänner har vad som krävs; på ett par tre, 125 meter, använder en av dem kombinationen driver-bollhåv-träfem-sandwedge-sandwedge-järnåtta-sandwedge-sandwedge innan han ger upp. Den andra spelar på samma nivå och varje hål är en strid på kniven dem emellan. När de erbjuder varandra ”high fives” efter dubbelbogeys påminns jag om att mycket av golfens storhet faktiskt ligger i att den är så odiskriminerande.

































